Nothing is ever carved in stone

Har mått dåligt ett tag nu, men det är inget jag har viljat gå in närmare in på här i bloggen.
Men så läste jag Nevnariens inlägg om hennes mående... Och ja, jag ändrade mig.

Hennes inlägg var så spot on på hur jag känner det, om man generaliserar då givetvis. Men ångesten över att träffa människor, spela teater, ge sken av att en mår bra osv osv... Ja, ni förstår nog?

Jag vill egentligen inte göra ett skit. Häromdagen var det precis vad jag gjorde - ingenting. Kollade på en massa filmer, serier och åt så enkelt som det bara gick. Lämnade inte sängen om det absolut inte var nödvändigt. Så jag har ju mått bättre faktiskt, sen blev det inte bättre när min psykolog berättade att hen skulle sluta pga nytt jobb... Det har tagit hårt på mig.

För vissa kanske det låter löjligt, men jag har anförtrott ALLT till denna människan och sen så plötsligt ska hen sluta... Kommer ju få en ny psykolog om jag så önskar. Men vetskapen om att jag i stort sett får börja om från början får mig att må piss.

Hittade på en massa saker igår, vanligtvis så skulle det ha fungerat. Men allt som tyngt mig den senaste tiden förföljde mig, gjorde sig konstant påmind. Kunde inte känna glädje som jag borde.
Att må psykiskt dåligt är nog det värsta jag varit med om. Inget jag önskar någon...

Däremot är jag tacksam över det stöd jag har med mig.
Speciellt min sambo. Allt han gör för mig... Går inte ens att beskriva. Men det har fått mig att orka kämpa vidare. Är inte det kärlek så vet jag inte.


Jag kommer ta mig ur det här...
Men just nu känns det tungt och jag måste acceptera att det är ok att må dåligt ibland.