Varför ska det vara så svårt att lyssna på mig?

Eller använda hjärnan och tänka ett steg längre... Eller lyssna på förklaringen som ges, låta det sjunka in och kanske inse att det jag precis sagt kan ha en smula trovärdighet/sanning emellanåt?

Nej för att jag skulle ha rätt ibland är ju befängt. Vad tror jag liksom?

Att förminska det jag säger/mina känslor/upplevelser/mig och i princip omyndigförklara mig händer fortfarande rätt ofta - överallt. Nu är jag visserligen 25, men även om jag vore yngre så betyder det inte att jag inte vet vad jag pratar om.



Kan en verkligen känna sig bättre efter att bete sig så?...